Vår replik i ATL: ”Beteskravet gör att mjölkbönderna får betalt”

Claes Jonsson, Sveriges Mjölkbönder, skriver i ATL att vi anser att bete är viktigt för nötkreatur, vilket stämmer. Kor i olika delar av Sverige har olika långa säsonger att beta på, men vi tycker att de minimitider som anges i dagens lagtext är lämpliga att utgå ifrån. Som tre av tretton undertecknare av debattartikeln i SvD, ”Stå upp för kornas rätt att få beta”, anser vi att det viktigaste är kornas och andra idisslares rätt till ett naturligt beteende som de är starkt motiverade för. Det är också vad den senaste versionen av djurskyddslagen från 2019 kräver.

Claes Jonsson frågar hur mjölkbönder ska få betalt för merkostnaden som beteskravet innebär. Vi har besvarat den frågan åtskilliga gånger men kan göra det igen: bönderna får betalt genom att de allra flesta svenskar aktivt väljer att köpa svensk mjölk. I dag är märket ”Svensk mjölk” en tung kvalitetssymbol för konsumenterna. Inte för att mjölken kommer från Sverige, utan för att den kommer från kor som man vet får beta på sommaren. Hade korna fått stå inne året runt skulle många konsumenter välja den billigaste mjölken oavsett ursprungsland, vilket sannolikt hade medfört att Claes Jonsson och många av hans kolleger hade slagits ut som mjölkproducenter. Konsumentförtroendet är ett bra sätt att få betalt för de kostnader som beteskravet innebär. Men det finns också möjligheter att bättre utnyttja Cap genom exempelvis stöd till betad mark, naturbetesstöd, vallstöd, investeringsstöd och djurvälfärdsersättningar.

Nästa fråga gäller hur många konsumenter som är beredda att betala mer för mjölk från betesgående djur om lagen ändras. Fel fråga, tycker vi. Fråga istället hur många mjölkproducenter som kommer att hålla korna inne om lagen ändras. Erfarenheter från andra EU-länder visar nämligen att det är bondens inställning till sina djur som styr om korna släpps ut, inte hur många konsumenter som är villiga att betala mer för mjölken. Vanliga förhållanden är att endast 20 till 30 procent av korna får beta.

Slutligen undrar Claes Jonsson om vi skulle föredra importerad mjölk framför lokalt producerad svensk. Det finns flera andra viktiga mervärden än beteskravet i svensk mjölk, till exempel slaktmetoder, antibiotikaanvändning, långa levandedjurtransporter med mera, varför frågan är komplex att svara på. Men tar man bort övriga skillnader skulle vi välja den mjölk där korna får bäst betesmöjligheter, oavsett land.

Den svenska självförsörjningsgraden för mejeriprodukter är drygt 74 procent, konsumtionsmjölken är till 100 procent svensk. Däremot är bara 30 procent av den ost som säljs här av svenskt ursprung. Svensk grisproduktion har framgångsrikt marknadsfört svenska djurskyddsregler, varför kan inte svenska mejerier göra samma jobb?

Om mjölknäringen avvecklar sitt starkaste mervärde kommer motiveringen att köpa svenska mejeriprodukter minska och risken för en höjd import att öka. En sådan utveckling skulle inte gynna vår självförsörjning av mjölk.